Tänk om alla bara visste hur många tårar som fälls över mina kinder varje kväll som morgon.
Jag känner inte igen mig själv.
Allt har ändrats, dessutom på extremt kort tid.
Stenen i magen som inte har gjort mig 100 lycklig på ett tag vill jag bara säga FUCK YOU åt.
Men det är inte alltid varken så lätt eller snällt.
Ingen vet åt vad men det är huvudsaken jag gör det, för det är bara jag som kan ta tag i det.
Det är så sjukt mkt just nu som får min hjärna att gå på högvarv.
Förut var ja rädd att saker å ting skulle ändrats, nu är ja mest rädd att saker å ting aldrig mer kommer bli sig själv igen.
Jag kan inte mer än hoppas.
Jag har försökt fått kontakt med dom allra närmsta, men ingen har velat se mellan fingrarna eller försökt fråga, bara de får mig att tycka allt är så jävla tragiskt.
sånt bevisar bara hur mkt värd man är för den andra, just nu INTE ETT PISS. Tack å hej!

(Förlåt men ja gatt bara få ur det allra värsta, om inte genom tal gatt jag få ut det så här)

undra om man kanske ska ta en kusin helg snart? Där kan ja prata ut, för där har inget ändrats, där är alla som förut och även jag känner igen mig själv med dom ❤️